torsdag 16 februari 2017

Hoppla Kerstin!


Igår fick jag någon form av ett stolleryck...

Igår hade jag bestämt mig för att gå och spinna. Det var längesedan jag körde ett spinningpass med en ledare. Gymmet där jag hänger har nämligen de flesta passen med virtuell ledare, sista gångerna har jag inte ens fått igång systemet, utan jag har cyklat med egen musik i lurarna... Men, så upptäckte jag i lördags faktiskt att det skulle vara ett pass på 30 minuter som igår. Och efter visst velande så anmälde jag mig i tisdags kväll. Mer eller mindre hela gårdagen gick jag och tänkte på spinningen och om jag kanske ändå skulle avboka. Jag var inte det minsta pepp. Och med den inställningen kommer man inte så långt...

Men innan spinningen så blev det en lunchpromenad med två fina arbetskompisar. Det gick visserligen inte fort och inte gick vi så långt heller. Men vi kom ut och gick, och det är det viktiga.

Under eftermiddagen försöker jag mota bort alla negativa tankar och plocka fram de positiva. Då jag inte orkade åka hem mellan jobb och träning så hängde jag först en stund på jobbet, men gick till gymmet strax innan 18.00 och då passet började 18.30 hade jag gott om tid på mig. Så jag tog beslutet att faktiskt promenera på löpbandet i 15 minuter. Det var lite lagom uppvärmning inför spinningen. Spinningpasset var grymt roligt. Det var ett intervallpass kan man säga och med pulsbandets hjälp var det inte svårt att pressa sig lite till för att komma upp i den pulszonen som ledaren ville vi skulle komma upp i. Det var bra musik, ett par Scooterlåtar och så avslutades passet med Darude - "Sandstorm" om jag inte minns fel. Det här passet pressade jag verkligen allt jag hade. Jag menar, det var ju bara 30 minuter, och åtta låtar! Vid sista låten och första intervallpasset så kände jag dock hur krampen var i antågande. Först i ena vaden och sedan i andra. Det var bara att dra ner lite på tempot, men så fort jag försökte öka tempot så kände jag krampen komma närmare och närmare. Vilket var j*kligt tråkigt eftersom jag kände att jag ville ge det allra sista jag hade i kroppen, och låten är så grymt bra! Men, jag lyckades mota Olle vid grind...

Strax efter spinningpasset var det ett Body Balancepass och redan under eftermiddagen funderade jag på om jag skulle våga mig på detta pass eller inte. Body Balance är en blandning av tai chi, pilates och yoga. Och med tanke på min (stora,) stela och osmidiga kropp och korta muskler efter fotbollskarriären så var jag lite tveksam på om jag skulle våga mig på detta eller inte. Men, jag tog mod till mig och tänkte att det kan inte gå mer än käpprätt åt...

Det här passet var också 30 minuter långt och kändes lagom som förstagångspass. Det gick inte helt käpprätt åt... Men, det fanns ett par övningar som jag inte redde ut. Och vid en övning så var krampen nästan där igen... Det här var ett väldigt skönt pass att köra efter spinningen, då det blev som ett stretching- och avslappningspass för min del.

Känslan när jag kom hem igår och typ hela dagen idag har varit: stolthet, glädje och styrka. Att jag inte ballade ur, och faktiskt tog mig till spinningen. Att jag verkligen körde på. Jag pressade mig själv. Precis så som jag vet att jag kan göra. Att jag vågade mig in på Bodybalancepasset. Även om jag inte klarade av alla övningar så gjorde jag verkligen så gott jag kunde. Och jag kände mig så avslappnad efteråt. Och stark!

Jag vet inte om det här var något särskilt den här veckan eller om det kommer fortsätta, för i så fall vet jag vad jag gör på onsdagarna ett tag framöver!

2 kommentarer:

  1. Heja dig!! Sååå bra gjort Jenny!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Elisabet: tack för hejaropen! De behövs, och värmer!

      Radera