Så förbaskat stolt!

Och mallig. Idag stod det träning på agendan. Och jag är en sådan person som gärna har träningen gjord, så att träna på morgonen är inga problem. Enligt träningsprogrammet så var det 35 minuter enligt 5-minutersprincipen som gällde. Passet är helt enkelt indelat i 5-minutersblock, där man tar ett block i taget. Man ska jogga så länge man orkar "inom 5-minutersblocket och sedan ska man promenera tills 5 minuter har passerat. Sedan joggar man igen tills man inte orkar längre och promenerar fram tills det gått 10 minuter. Och så vidare. När man orkar jogga 5 minuter i sträck passerar man den första 5-minutersgränsen och påbörjar ett nytt block. Ex. orkar man jogga i 8 minuter blir det gång/promenad därefter fram till 10 minuter...

Jag har ju "hittat" Rocksjön i Jönköping som är lite drygt 3 km lång om man väljer att springa över spången och inte runt förbi ICA Maxi (den sträckan blir längre). Jag gillar den här rundan, då den är platt och jag vet att jag tar mig runt sjön på träningspasset som är någonstans mellan 30-40 minuter just nu. Det är bra för psyket att veta att jag tar mig runt hela sjön på passet. Och lite till... Det gör mig inte så mycket att jag måste ta bussen in till stan för att ge mig ut på löprundan.

Hur som helst. Idag behövdes det ingen övertalning alls. Det var inga problem att byta om till löparkläder och packa en väska med handduk och rena kläder och sedan ta bussen in till stan. Lämna väskan på jobbet och sedan ta mig bort till Rocksjön. Innan jag kickade igång musiken i lurarna och startade klockan så höll jag ett litet pep-talk med mig själv.

Jag startar klockan och ger mig iväg. Jag tycker det går segt i början, men tar liksom en lyktstolpe i taget. Men nånstans efter ca 1 km så känner jag att jag har hittat något som kanske kan vara ett löpsteg. Jag känner att det går bra det här. Jag behöver inte tänka, utan fötterna tar mig framåt ändå. Inte fort. Och det är inte heller meningen. Men jag joggar, och det känns helt ok. Efter ytterligare någon kilometer så känns det inte lika lätt längre, men jag lufsar vidare. Målet är förstås att ta mig till spången och komma några meter längre än förra lördagen. Och när jag kommer till den punkten där jag fick avbryta joggningen, och börja gå förra veckan, så känner jag att jag har krafter kvar. Jag har några punkter utmed spången som jag har som delmål. Och jag tar mig förbi varenda en av dem. Till slut är då målet att orka jogga hela spången. Och det gör jag. Sedan finns det en liten bit spång till och har jag kommit så långt så ska jag baskemig ta även den biten. Och tro det eller ej. Men det gör jag. Nu är jag strax ute på asfalten igen, och nu är det segt. Riktigt segt. Det är "en lyktstolpe" i taget igen. Fram till den där bryggan. Fram till bron. Fram till där "vägen" delar sig vid Rocksjöstadion. Jag tar åt vänster enligt planen. Och nu är jag trött. Riktigt, riktigt trött. Det är inga vackra "löpsteg" jag tar. Knappt så att det kan räknas som något mer än gång, men jag tar mig framåt. Fram till det där trädet. Till nästa träd, och nästa och så sista biten ut till cykelvägen. Ut på asfalten med ett par stapplande steg och så slutar jag jogga och kollar klockan. 29.14. Jag inser nu att jag faktiskt sprungit lite drygt 3 km. Och nästan 30 minuter i ett svep. Jag är så sjukt nöjd med mig själv. Och slut. Helt slut. Men, träningspasset är inte riktigt över än. Jag ska ju träna i 35 minuter. Jag struntar dock i att jag eg. ska jogga igen när klockan passerar 30 minuter. Jag har joggat drygt 3 km, så jag är värd att promenera de sista 5 minutrarna och 46 sekundrarna på passet.

Jag har ingen fancy träningsklocka (än) som mäter sträckan. Men, jag visste att jag joggat i lite drygt 3 km i alla fall. Så väl hemma så går jag in på Funbeat och ritar upp dagens runda. Och när jag inser att jag faktiskt joggat lite mer än drygt 3 km, närmare bestämt 3,6 km så blir jag faktiskt än mer stolt. Och mallig, över min bedrift. Räknar jag med promenaden sista biten, vilket jag så klart ska göra, så blir den totala sträckan 4,2 km på 35 minuter.

Jag har fortfarande inte riktigt smält att jag faktiskt smällde till med 3,6 km joggning idag. Jag menar, i tisdags var jag ju beredd på att kasta in handduken. Att strunta i alltihop. I torsdags var det lite lättare att ge mig ut, men jag fick ändå övertala mig. Och idag ger jag mig i princip bara ut. Nu vet jag att det inte alltid kommer att vara så här lätt som idag. Men, jag tror att bara vetskapen om att jag nu orkar mer än 3 km i ett svep kommer göra det lite lättare...

Nu ska jag ta det lugnt resten av den här dagen. Kolla lite på Finnkampen och ett par avsnitt av "Barnmorskan i East End" typ.