torsdag 1 juni 2017

Före och efter...


Igår hade jag min första Visingsöguidning på mer än 1 1/2 år. Vi har ett gäng superb guider där ute på Öa, men ibland så kör det ihop sig av olika anledningar, och då händer det att jag hoppar in. Igår var ett sådant tillfälle.

Innan guidningen var jag riktigt nervös. Nu blir ju jag ALLTID nervös inför en guidning. Oavsett vilken guidning det är, eller hur många gånger jag gjort den. Men att bli så nervös att jag får ont i magen, ja närapå illamående, det är bara löjligt. Men, nu var det ju ett bra tag sedan jag satt där i guidestolen. Och även om jag kan mitt Visingsö (trots att jag är utböling), så kommer den, den där nervositeten. Men, jag säger som Thomas Ravelli, den dagen jag inte blir nervös inför en match (i detta fall guidning), det är dagen då jag inte är på tårna och gör ett bra jobb. Ja, det ska ni veta, att inför varje fotbollsmatch var jag också ruskigt nervös.

Igår var vi två bussar ute samtidigt. Plus att det var ytterligare en grupp en halvtimme. Så jag kontaktade den andre guiden i förrgår för att synka hur vi kör. Det bestämdes att jag börjar "norrut" istället för "söderut" som är den vanliga rutten. Jag startade inte heller nere i hamnen, som man ändå gör typ 99 gånger av 100, så jag fick tänka om lite gällande inledningen och vilken ordning jag skulle ta en del saker.

Men, det kändes bra. Det flöt på riktigt bra. Visst glömde jag väl en och annan sak, men nästa gång glömmer jag något annat... Det är så det är. Innan jag klev av bussen så greppade gruppens ledare micken och sade att hon sett mig under hela guidningen och sett att jag inte använt mig av något manus utan att jag har berättat allt utantill, hon avslutade med att jag kan min Visingsöhistoria. Sådant värmer.

Men, jag hade manus med mig. Det har jag alltid. Men, jag behöver i princip aldrig använda det. Men tryggheten i att materialet finns där om jag skulle tappa bort mig fullständigt är ovärderlig. På den tiden jag guidade på Grenna Museum hade jag alltid mina manuslappar med mig. Jag höll dem alltid i vänsterhanden, men efter de tre-fyra första gångerna behövde jag aldrig använda dem. Men, den gången jag faktiskt lämnat lapparna hemma, så gjorde jag ingen jättebra guidning. Den var inte dålig. Men, känslan att min backup inte fanns där, gjorde att jag började tveka på det mesta som jag skulle berätta om. Så ja, jag kommer fortsätta ha mina manuslappar med mig...

Klev av bussen med gott självförtroende, och kunde som vanligt inte förstå varför jag skulle bli så rackarns nervös för. Nu ska jag försöka behålla gårdagens känsla efter guidningen inför ett stundande uppdrag som jag har...

2 kommentarer:

  1. Jag säger som jag sagt hundra gånger tidigare: NÅGON gång ska jag vara med på en tur där du guidar! Så imponerad är jag av din tåga och din vilja att göra nåt bra! Kram på dig!

    SvaraRadera